Blomsterfrämjandet fyller 50 år!

Blomsterfrämjandet bildades 1968 och har allt sedan dess på olika sätt arbetat med att sprida kunskap och inspiration om svenskodlade prydnadsväxter. Intresset för krukväxter och hur de använts har skiftat genom åren. Författaren och blomsterskribenten Kerstin Ahlvin blickar tillbaka och ger oss en återblick hur det har sett ut i våra svenska hem de senaste 50 åren, vilka växter som varit populära och hur vi har använt dem.

Först efter Andra Världskriget kom krukväxtodlingen i vårt land i gång. Ända till dess hade varje enskild trädgårdsmästare odlat flera – för att inte säga många – arter för att vara intressant. Han sålde sina produkter själv på torget och levererade själv till butikerna. Detta tog dyrbar tid  och tanken på att sälja gemensamt började växa. Försäljningsorganisationer som Mäster Grön bildades, växthusytorna blev större, odlarna alltmer specialiserade.

Bassortimentet bestod av begonia, saintpaulia, krysantemum och våreld. Intresset för krukväxter ökade bland konsumenterna och sortimentet blev skiftande och varierat. Dock specialiserade sig odlarna alltmer, odlade färre sorter på allt större ytor.

Modet skiftar och påverkar krukväxtsortimentet så, att ibland är det blommande, ibland bladväxter, som gäller och eftersom ”ingenting är nytt under solen”, kommer många gamla växter tillbaka – om än i ny skepnad.

Kerstin Ahlvin berättar om trender som kommit och gått de senaste 50 åren. I samband med Mäster Gröns Öppet Hus i Helsingborg och Formex i Stockholm hölls utställningar med anledning av firandet. 

1968

De allra populäraste växterna på 60-talet var:

  • Saintpaulia, Saintpaulia ionantha
  • Cyklamen,  Cyclamen persicum
  • Fönsterfikus,  Ficus elastica

Saintpaulia

Saintpaulia är en förhållandevis ung krukväxt hos oss, kom nog i slutet av 1930-talet. En riktig ”husmorsväxt”!  Mest kvinnorna pysslade med dem, penslade frömjöl från blomma till blomma och fick fram oftast roliga och trevliga sorter, men ibland också hiskeliga. Favoritfärgerna förökades med blad. Plantorna behandlades med kärlek och omsorg, nästan aldrig köpte man, man bytte blad vid kafferepen. Till slut blev det inavel – DÅ köpte man! I vartenda hem stod det en rad saintpaulia i fönstret. Ofta i Gustafsbergs 10-sidiga, vita krukor eller senare även i billiga plastkrukor i samma modell. Otroligt populära.

Cyklamen

Cyklamen var en fin presentblomma – den köpte man aldrig till sig själv. Den fanns i butik nästan bara på hösten, blommade hela vintern och stod sedan ute under en buske över sommaren. Till hösten – då knoppsatta – togs de in igen. Veckotidningar ordnade tävlingar, den med äldst och störst knöl vann. Jag minns en, som var 40 år. Kunde det stämma? Man kunde kanske fuska ? Min mors gamla moster Hanna hade födelsedag den 8 september. Hur många knölar hon hade nergrävda i sin ” cyklamenhörna” minns jag inte – men hörnan var stor. Nåde den som kickade in en boll där. Under en period odlades cyklamen med långa stjälkar som snittblommor. Blomsterkedjan Buketten startade sin verksamhet med färdigbundna buketter. Den enklaste bestod av tre cyklamen och en kvist fjädersparris, den lite mer exklusiva (!) av tre cyklamen, två korta freesia och grönt. Husmödrarna köpte – eller fick kanske – en sådan liten bukett varje fredag, när huset var städat, en ny nästa fredag. Då sattes den från förra veckan på köksbordet, där den höll en vecka till. Jag vet – vi var leverantörerna!

Fönsterfikus

Fönsterfikus vill jag döpa om till flyttfikus. Inte förrän 1945 avskaffades statarsystemet i vårt land. Statarna hade ofta kontrakt på arbete på bara ett år och flyttade därför ofta. Deras dyraste ägodelar var kaffepannan och fikusen. Det var det sista de lastade på flyttlasset, det hamnade överst och var alltså det första, som flyttades in i det nya hemmet.

Fönsterfikus fick ofta bilda bakgrund till den blomsterhörna, som fanns i de stora våningarna. Där hade man inte växter en och en på fönsterbrädan, man samlade dem i grupp. Det var ju effektfullt!

Andra vanliga krukväxter på 60-talet:

  • Skvallerreva, Tradescantia fluminensis
  • Gloxinia, Sinningia speciosa
  • Betlehemsstjärna, Campanula isophylla
  • Toffelblomma,  Calceolaria x herbeohybrida
  • Femöring,  Achimenes spp.

1978

Under 70-talet kom bladväxterna! Allt från små, billiga i 12 cm kruka för fönsterkarmen till stora praktexemplar, som skapade miljö och liv i hemmen. De följde även med in på 80-talet.

Några av de allra populäraste växterna på 70-talet var:

  • Jättepalmlilja/Yucca, Yucca x gigantea
  • Begonia, Begonia x hiemalis
  • Våreld, Kalanchoe blossfeldiana
  • Benjaminfikus, Ficus benjamina

Jättepalmlilja, Yucca x gigantea.

I mitten på 1970-talet importerades de första stambitarna till Sverige, planterades och drevs fram av framför allt en Mäster Grön-odlare nämligen Leif ultman.G. Hultman. På de här grova, skrovliga bitarna växte det fram många skott och plantan grönskade. Succén var ett faktum och efter bara några års tid stod det i nästan vartenda hem en yucca-palm – som man felaktigt kallade växten. Storväxta stammar, ofta tre i olika höjd i samma kruka, blev populära på kontor, i väntrum etc.

Begonia

Förr hade vi julbegonia och knölbegonia, så kom de storblommiga, enkla, som oftast kallades för sitt sortnamn ’Schwabenland’, Begonia x hiemalis eller B. Elatior-Gruppen. Det svenska namnet blev höstbegonia, de såldes mest då (fast hiemalis betyder vintrig!). Så följde de ljuva, fylldblommande, ljusa ’Aphrodite’. Sedan! Sedan kom de med mindre blommor, blommor i stora klasar och i ofta starka färger. De blev otroligt populära, odlades i stora mängder av allt fler odlare – säg den krukväxtodlare, som inte odlat begonia! Priserna sjönk. Begonia blev så billig i handeln, att den i de tjusiga butikerna inte längre ansågs fina nog att finnas med i sortimentet. Så sjönk intresset för växten och den nästan försvann.

Våreld

De första vårelden i landet var långa, rätt gängliga, kom i handeln på våren. Man lärde sig styra blomningen med hjälp av ljus och temperatur, så den blev en året-om-växt och fick t o m ytterligare ett namn – höstglöd. Samtidigt blev de lägre, mer kompakta, mer blomrika. Och tack vare att de var både färggranna, lättskötta och billiga otroligt populära. Under en period odlades långstjälkade våreld som snittblomma. Det gjorde vi!

Benjaminfikus

Benjaminfikus blev också en populär växt, som de flesta klarade av och som växte relativt fort, blev nästan ett träd. Kallades för rumsbjörk – likheten med björk är ju slående. Men så spreds ett rykte att benjaminfikusen var giftig och de flesta kastade bort sina dyrgripar. Ryktet var falskt och förhastat. Om fikusen fick stå med ett tjockt lager damm, kunde dammet suga åt sig ett latexämne från bladen. Om man rörde vid växten så att dammet yrde och man ofta andades in det, kunde känsliga personer få allergiska besvär. Särskilt utsatta var så klart ”växtskötare” och städare. Om man bara håller bladen dammfria, är växten helt ofarlig. Tänk så många fina benjaminfikusar, som helt i onödan hamnade på tippen!

Nu hängde vi även upp i amplar och väggkrukor, placerade ut krukor på fot i olika höjd, som till exempel eldranka, ampelfackla, pussmun, nejlikepiscia, marmorranka, kopparblad, källingsvans, myrranka, aronsskägg, ampelsäv, novemberljus och karlbergare. Vart tog de vägen?

Även hemtrevnad  var otroligt populär. I många köksfönster hängde små ”vågskålar” i mässing med en liten hemtrevnad i varje. Vita krukor i form av barn- eller kvinnohuvud med hål i skulten. Där tryckte man ner en hemtrevnad, som växte som en peruk. Rätt makabert! Glaskulor, som liknade såpbubblor, satte man en hemtrevnad i och hängde upp. Överallt!

Andra vanliga krukväxter på 70-talet:

  • Krysantemum,  Chrysanthemum  x hortorum
  • Blomsterananas,  Aechmea fasciata
  • Doftranka,  Stephanotis floribunda

1988

På 80-talet ville man ha växter överallt. Man möblerade med dem, man arrangerade, ibland planterade man ihop grupper av växter med olika höjd och bredd, olika bladstorlek, olika bladfärger. Nu blev informationen viktig – växterna i samma grupp borde ha samma krav på både ljus och vatten. Inte bara stora golvväxter arrangerades – även de små på fönsterbrädan. Nu var det slut med växter på rad!

Så började vi linda växter på båge och kring stallage, inte bara slingrande och klättrande växter. Doftranka, porslinsblommor och vippjasmin, alla med starkt doftande, vita blommor, såldes som aldrig förr.

Fyra storsäljare på 80-talet var:

  • Palm- och paraplyaralia, Schefflera spp.
  • Dracenor,  Dracaena spp.
  • Gerbera,  Gerbera x cantabrigiensis
  • Filodendron, Philodendron spp.

Palm- och paraplyaralia

Så kom de – och invaderade vartenda hem i vårt avlånga land. Trädgårdsmästaren och Mäster Grön-odlaren, innovatören  Stellan Svensson på örnhem var nog denb, som introducerade SAchefflera.HörHörnhem var nog den, som introducerade Schefflera av flera slag. Efterhand blev den för många odlare en ”mellankultur”, som var salufärdig, när skolorna började efter sommaren. Ingen köpte krukväxter på sommaren, men i augusti! Då fyllde man på med de här billiga, rätt små växterna i fönsterkarmsformat. De storväxta var ju härligt frodiga med fin grönska. Så otroligt populära! Palmaralian fick stå på piedestal, paraplyaralian ofta på golvet.

Dracena

Eftersom det fanns dracenor med så helt olika krav och helt olika utseende, blev de snabbt mäkta populära. Man hade de smalbladiga och ljuskrävande i fönstret, de bredbladiga och stora som inredningsdetaljer. Ofta placerade man flera olika i varierande sorter och höjder tillsammans och fick så ett riktigt blickfång inne i rummet.

Gerbera

Gerbera kände man bara till som hållbar snittblomma – nu kom den som krukväxt. Trots att blomstänglarna i början var långa och bladen stora, skulle alla ha en gerbera. Den var lite finare, lite exklusiv. Och svårskött! Inte lätt att vattna rätt. Än mer populär blev den, när sorternas antal ökade, växtsättet blev mer kompakt och växten därmed lättare att klara av. När det sedan blev känt, att denna växt med sina underbara blommor dessutom renade luften, då…

Filodendron

I regel storväxta, helt underbara växter med stora, mjuka och glänsande blad, så vackra. Ibland tonade i koppar eller brons, ibland med purpurröda blad, stjälkar och grenar. Alla ”rankorna” odlade vid t ex moss-stock eller bambukäpp, alla ”kallorna” med sina smäckert böjda blad – som gjorda för piedestal. Alla var i sanning RUMS-växter, de skapade fin miljö, var mycket dekorativa.

Så kom den lilla, ljusgröna spadrankan, som alla kallade vid sortnamn ’Tuxla’. Den såldes oftast som låg, nästan i buskform, men rankade sedan. Tala om att vara populär! Den klarade sig även inne i rummet och gav liv åt trista hörn.

Andra vanliga krukväxter på 80-talet var:

  • Kanariepalm, Phoenix canariensis
  • Förmakspalm, Howea forsteriana
  • Murgröna,  Hedera helix
  • Bägarranka, Mandevilla splendens
  • Trillingblomma,  Bougainvillea spp.

1998

På 90-talet började vi bli miljömedvetna och fyllde huset med luftrenande växter som

  • Ampellilja, Chlorophytum comosum
  • Fredskalla,  Spathiphyllum spp.
  • Svärmors tunga,  Sansevieria trifasciata
  • Ormbunkar, Nephrolepis spp.
  • Och så den nästan året om blommande
  • Kornettblomma, Streptocarpus x hybridus

Ampellilja

I ett program på TV berättades, att man vid rymdforskningsinstitutet NASA i USA kommit fram till att ampelliljan var suverän på att rena luften, den kunde suga åt sig för oss skadliga ämnen. Efter några dagar fanns det inte en enda ampellilja varken i butiker eller växthus. De stod eller hängde i de svenska hemmen!

Fredskalla

Förr hade vi bara sett sorter med små blad och små hölsterblad, nu  kom det storståtliga sorter – som stora ruggar. En hette ’Mauna Loa’ med namn efter världens största berg med världens största vulkan. Bladen var mörkt gröna, styva, bubbliga. Hölsterbladen med den crèmegula blomkolven var otroligt vackra – och de stod fina i månader. Så visade sig även den vara en duktig luftrenare och blev då ännu mer omtyckt. Placerad på golvet såg man de praktfulla bladen i all sin glans,  på piedestal var den som en fontän.

Svärmors tunga

Den gamla hederliga växten kom i ropet – mycket beroende på, att man nu visste, vilken fantastisk luftrenare den var.  Den vanliga grönbladiga fick sällskap av crèmegulmönstrade både på längden och tvären. Nu fick svärmorstungan en framträdande plats i hemmet, förr hade man mest haft den ”bakom gardinen” eller i ”salen”, där man höll till endast vid fester och kalas.

Ormbunkar

Här kom om inte luftrenare så luftfuktare. Den stora bladmassan avgav väldigt mycket fukt till vår torra inneluft. Sortantalet ökade, ju lockigare och ju krulligare och ju ”dubblare” de var desto roligare och mer omtyckta blev de. Tidningarnas blomsterspalter handlade ofta om olika knep för att hålla dem gröna och fräscha så att de inte skulle tappa så mycket blad vintertid. Det såldes nog flest exemplar på våren!

Venushår, Adiantum capillus –veneris får räknas hit. Den växte i popularitet, men den var svår att få att växa och överleva i vår torra inneluft.  Finns det något skirare? Studera noga de ljusgröna, rundtandade småbladen, som så småningom får sporer i kanten som om de vore broderade med langettstygn. Och stjälkarna! Mörka, nästan svarta och styva som spända gitarrsträngar. Man blir nästan andäktig av synen – så vacker är den.

Kornettblomma

De gammeldags sorterna var stora, bladen var grova, halvmetern långa. Växten passade dock i fönsterkarmen, eftersom den bara växte på längden, den hade rätt form. Så kom de små och nätta och blev mycket omtyckta . De var lätta att hantera och placera, de blommade nästan året om och krävde inte mycket vård och skötsel. Vilka färger! Många ihop blev en pastelldröm. En duktig odlare med alltid fin kvalitet var Per Santesson i Krika  – han odlar dem än. Än så länge förökade man växter hemma. Kornettblomman var lätt – och rolig. Man offrade ett blad, skar det tvärs över i 4-5 cm bitar, stack ner dem lite lutande i krukjord, höll den fuktig. Snart kom det småplantor! Ännu roligare var att skära bladet på längden, skära bort mittnerven och försiktigt trycka ner det långa ”bandet” lite i jord. Snart kom de upp, de små, i lång rad. Det såg ut som ett pärlhalsband eller som förskolebarn på promenad – tätt ihop och likadana. Kanske något att ta upp igen – inte minst för barnen, som inte har en aning om detta, som är så spännande.

Andra vanliga krukväxter den här tiden:

  • Hibiskus,  Hibiscus rosa-sinensis
  • Lyckliga Lotta, Impatiens hawkeri
  • Småblommiga rosor,  Rosa spp.
  • Eldranka, ampelfackla, ampelkalankoe, pussmun, lyktranka  – mycket  blommande växter i amplar och höga krukor.

2008

Brudorkidén, Phalaenopsis spp. gjorde i slutet på 1990-talet storstilad entré – som den största diva. Den hade tidigare varit en exklusiv växt för rikemansfolket, blev nu efter hand en billig allemansväxt och fanns år 2008 i nästan vartenda hem. Den var lättskött, blommade om oavbrutet och var långlivad. Den kom för att stanna ett bra tag – är kvar än. Den blev så otroligt populär att den slog ut de gamla arterna i odling men ökade samtidigt intresset för orkidéer i stort. Det bildades sällskap och föreningar, där medlemmarna bytte, köpte och sålde plantor sig emellan. ”Experter” dök upp överallt – i tidningsspalter, som föredragshållare och som rådgivare till kunder i butik. Den orsakade nästan en revolution.

Andra tidstypiska växter var:

  • Rosenkalla, Anthurium Andraeanum-Gruppen
  • Rumsgran,  Araucaria heterophylla
  • Zamiakalla, Zamioculcas zamiifolia

Rosenkalla

I många hem stod det år efter år en flamingoblomma, som blev allt tråkigare och tristare. Nu blev den lätt utkonkurrerad av en släkting, rosenkallan. En bedårande söt men samtidigt elegant växt. Blommorna hade färger i allt från jungfruligt vitt och ljuvt rosa till eldigt rött och dramatiskt purpurlila, ofta i schatteringar. Blomkolvarna var raka och var antingen ton i ton eller kontrasterande mot hölsterbladet. Blommorna var många och kom nästan året om, hållbarheten lång och kraven minimala. Vilken växt för moderna människor med tidsbrist! Inte konstigt att rosenkalla blev omtyckt.

Rumsgran

Den perfekta växten för ett stramt, modernt hem. Växtsättet är strikt, rakt med grenarna i exakta våningar. Ingen tänker på, att den var gamla tiders finväxt för finrummet, nu blir den ”modern och inne”. Inte många vet heller, att det bör finnas en rumsgran i varje hem, eftersom den enligt gammalt lär befrämja äktenskapslyckan.

Zamiakalla

Nog är det svårt att förstå, att denna eleganta växt i folkmun fått namnet garderobsblomma. Jag vill hellre kalla den för exempelvis studentglädje. En ensam student, som inte kommer ihåg att vattna växter, kan få stor glädje av denna. Nu finns den överallt och nästan överallt står de fina med sina långa blad med blanka, tjocka småblad. Och så kan den överraska med att blomma!

Andra vanliga krukväxter:

  • Glasörtskaktus, Hatiora salicornioides
  • Dvärgkowhai,  Sophora prostrata

Populära 2018

  • Hortensia,  Hydrangea macrophylla
  • Monstera.  Monstera deliciosa
  • Fiolficus,  Ficus lyrata
  • Parasollpilea /elefantöra, Pilea peperomioides

Hortensia

Tänk, att denna storväxta, långgrenade, omfångsrika växt nu finns i behändigt inneformat. Vilken växt! Friskt, frodigt, härligt bladverk. Några få eller många små samlingar med gröna blomknoppar, som utvecklar sig till blomklasar utan like. Stora, i härliga färger från vitt till djupt purpur, ibland tvåfärgade. De blommar länge, länge och till slut blir klasarna gröna igen. Klipp av dem och torka till eterneller, innan de ändrar färg, Om man har trädgård, planterar man ut växten i rabatt, i annat fall planterar man den i riktigt stor kruka för balkongen. Den tappar bladen, men till våren grönskar den igen.

Monstera

Ge växten en förhållandevis stor kruka. Tryck ner en moss-stock. Nu? Ja! Det dröjer nämligen inte länge, förrän monsteran visar, att det är en klättrande växt, en lian. Du lindar den kring stocken, som snart får förlängas med en grov bambukäpp. Till slut skruvar du en krok i taket, spänner ett grovt rep mellan växt och krok och så har du en enastående fin dekoration, ett livgivande inslag i din möblering. Och snart blommar den också! En stor, crèmevit kallablomma, som imponerar.

Fiolfikus

Förr kallade vi växten för fiollådefikus och precis så ser bladen ut. Dessa fantastiska blad, mörka, hårda och med fint nervmönster. Om du klipper toppen av, innan växten blir för hög, grenar den ut sig. Klipp de utväxta skotten och plantan blir som en buske.

Ogrenad står växten där stolt och rak som en tennsoldat och passar kanske bättre in i ditt strama, minimalistiska hem. Välj själv!

Parasollpilea

Någon gång i mitten av förra århundradet kom en norsk missionär hem med några ovanliga plantor – parasollpilea. Ingen visste vad det var, ingen visste något namn, så den fick helt enkelt heta ”missionärsplante”. Så vandrade den över Kölen och fick här behålla namnet, tills den identifierades och fick det svenska namnet parasollpilea. Nog ser de helt runda bladen med sitt fäste mitt i ut som ett parasoll. Bladen liknar peperomiornas, men de pyttesmå, vita blommorna visar, att det är en pilea. Växtsättet är mycket ”personligt”, nästan skulpturalt och helt i tiden. Många är de som gläds åt, att växten ökat i odling och handel. Inte alla känner någon gammal tant att stjäla ett skott ifrån!

Andra vanliga krukväxter idag:

  • Gullranka,  Epipremnum spp.
  • Slideranka,  Muehlenbeckia spp.
  • Kalatea, Calathea  spp.
  • Echeveria, Echeveria spp.
  • Peperomior, Peperomia spp.
  • Vriesea,  Vriesea spp. 

Kerstin Ahlvin 2018